Historia

Asta Kask hette från början X-tas och bildades någon gång 1978 i Töreboda av fyra grabbar som musikaliskt stod mellan Kiss och Sex Pistols.


Micke Blomqvist, Pelle Karlsson, Uffe Karlsson och Stefan Hovbjer repade in några nyfunna Grisen Skriker och Ebba Grön låtar. Efter hand gjorde man egna låtar, bytte gitarrist till en annan Stefan, Stefan Svensson. Någon gång runt 1980 bytte man namn till Asta Kask och spelade en hel del ute. En dansbandsarrangör (!) kontaktade bandet för en folkparksturné! Turnén slutade förstås i kaos. Raggare besökte konserterna med vässade knogjärn och bandet fick poliseskort från spelplatserna.

För Kung & fosterland
pang-rec1981 kontaktades man av Pang Records för en singelinspelning. Bandet åkte till Stockholm, ganska motvilligt då man var ordentligt osams. Resultatet blev dock "För Kung Och Fosterland". Första pressningen var på 500 ex som snabbt sålde slut. Den spelades flitigt i radion, bl a i Ny Våg (R.I.P.). I samma veva splittrades bandet av olika skäl. 1982 prövade Micke, som enda kvarvarande medlem, några nya musiker och fastnade för Bonta (Bonni Pontén), från Mariestadsbandet Product Assar. Micke umgicks med en nybliven basist - Ernie (Magnus Hörnell) som fick vara med. Ernie var i sin tur skolkamrat med Bjurre (Magnus Bjurén) som trummat i Töreboda Musikkår - en jävel på virvlar!

Första gemensamma repet inträffade 28/11 och redan i december hade bandet sin första spelning på Club Zebra i Kristinehamn.

En tyst minut

Under våren 1983 spelades "En tyst minut" in i replokalen Kloaken på en 4-kanals bandspelare. Skivan gavs ut på nystartade Skvaller Records, egentligen ett fanzine som blev skivbolag. Arrangörer började ringa mer och mer och radion fortsatte att spela Asta. Vi fick förfrågningar om olika intervjuer och det mesta ställde vi upp på, men när tidningarna Okej och Veckorevyn ringde och ville göra intervju och bildreportage tackade Asta nej. Så var det bara. Likadant var det med spelningar. Vi stödde de små arrangörerna och tog aldrig ut något gage, förutom då vi spelade för större arrangörer. Då tog vi en slant extra.

1984 kontaktades Asta av skivbolaget och kulturföreningen Rosa Honung, vilket resulterade i en resa till Stockholm och kontraktsskrivning. Nu började det bli snurrigt värre. Arrangörer ringde ständigt hem till Micke och ville boka Asta.

Det var nu spelningar både i veckorna och på helgerna, full rulle! Samtidigt spelade vi hela tiden in nya låtar.


pliktenPlikten framför allt

Plikten framför allt Första Rosa Honung skivan blev "Plikten Framför Allt", och kom ut våren -84. Återigen en EP i singelformat och 4 låtar.

1984 kan nog kallas för Astas toppår. Men detta år blev också början till slutet för bandet. Det var helt i konflikt med vår ideologiska inställning att bli stora.Spelningarna blev för många, vi blev för slitna och var tvungna att tacka nej till arrangörer. Vi hade ingen som skötte bokningarna och annat praktiskt åt oss, utan tog hand om allt sådant själva. Vi hann inte och vi ville inte bli för stora.

medisMed is i magen

I början av -85 släpptes "Med Is I Magen" - en 8 låtars maxi-ep som tog hela 4 (!) dagar att spela in. För övrigt är plattan inspelad i en studio på flygflottiljen F6 i Karlsborg i Västergötland! Det var rätt kul att spela in antimilitaristiska låtar i försvarets lokaler. Snacka om att sparka inifrån!!

Än finns det hopp

Så kom då 1986, det sista aktiva året för Asta. Med ep'n "Än finns det hopp", fick bandet en ny producent och tekniker. P-O Pettersson, som han hette, var nästan helt blind med bara 10% syn. När han mixade såg det ut som ett mikro- kirurgiskt ingrepp, då han doppade näsan mellan rattarna på mixerbordet! Resultatet blev hursomhelst ett tuffare ljud än tidigare och vi tycker fortfarande att "Än finns det hopp" är det bästa vi gjort.

live

Live

I maj -86 spelade vi in plattan "Live" på Birkagården i Stockholm på en 8-kanalare. Resultatet blev uselt men konserten var en höjdare! Vid det här laget hade vi redan bestämt oss: Vi skulle lägga av, avslutningen skulle bli en LP och en turné.

Aldrig en cd
Under sommaren blev LP'n klar - "Aldrig en LP". Namnet kom sig av att vi från början sa att vi aldrig skulle göra en LP för då hade man "sålt" sig. Alltså blev det sista vi gjorde en LP. Bara för att jävlas med oss själva. Mycket tid och möda lades ner på denna platta som blev ...sådär.

Asta lägger av

Efter att plattan var släppt, gav vi oss ut på vår sista turné - "The Last Trip Tour" tillsammans med Upright Citizens från Tyskland. För första gången ordnat av ett bokningsbolag och dessutom med gage! Vi fick dessutom sova på hotell! Åtminstonde en gång. Vi söp och levde och hade det jävligt kul. Sedan var det över. Trodde vi då.

Vad hände sen?
Ernie packade resväskan, sa adjö och flyttade till Stockholm. Resterande 3 spelade ett tag tillsammans men lade sedan av. Micke började med Strebers och pendlade mellan Töreboda och Strängnäs i 2 år och var med på två plattor, "Öga för öga" och "Bad boys behind bars". Sedan hoppade han av.

Bonta och Bjurren spelade i en mängd olika band innan de till slut bildade Cosa Nostra. Cosa Nostra har gjort en del plattor men spelar inte längre. Bjurren spelar numera i två st band - Deny och Frost.

Ernie drog runt som nybliven stockholmare med livet i ett basfodral och spelade med ett par mer eller mindre lösa konstellationer innan han bildade NEIN som bl a bestod av medlemmar från Rolands Gosskör. De spelade några år, gjorde en platta och lade sedan av. 1989 gjorde Asta sin första återförening. .

Sista dansen
Folk reste från hela Sverige till Vita Huset i Täby för att poga till låtarna som inte ville dö.
Spelstället rymde 300 personer. När det var dags för spelningen var minst dubbelt så många på plats.
- Helt hysteriskt. Folk hoppade på varandra för att komma in. Vi var tvungna att lova att spela igen dagen efter, men det verkade inte spela någon större roll. Alla ville in ändå. En kille klättrade upp för fasaden och slog sönder en ruta vid taket och klättrade in, och det var kaos överallt. Allra värst var det inne i spellokalen. Folk var helt tokiga, helt galna. Vi tänkte ju spela in en liveskiva av det där, men från första kvällen går inte en meter att använda. Det var folk på scenen hela tiden. De skrålade i mikrofonerna och ramlade in i oss och det var helt galet, säger Bonni.

På kvällen vandaliserades pendeltågsstationen i Täby av punkare, och eftersom Vita Huset ständigt levde under nedläggningshot hotade det att bli en direkt katastrof.
Arrangören och Bjurre ryckte ut och städade upp på stationen. Som belöning fick Bjurre ett glas nacklafta.
- Jag trodde ju att det var sprit, så jag hann svepa nästan hela glaset innan någon sa något. Men vadårå? Jag vaknade upp och spelade dagen efter ändå. Vi fick göra två spelningar - först en mitt på dagen och sedan en på kvällen igen. Nu hade vi varit lite smartare och spikat fast mikrofonerna med sjutumsspik så att de inte skulle rasa runt hela tiden. Dessutom kom det ett gäng skinheads och skulle ställa till bråk, men vi löste det genom att sätta dem som scenvakter. Det var perfekt - inget bråk, och vi fick det lite lugnare däruppe.

Spelningarna i Täby är riktiga klassiker som finns förevigade på liveskivan "Sista Dansen" - men vad som är mindre känt är att Asta Kask faktiskt återförenades en gång till samma år.
- Det finns en helt bortglömd spelning. En återföreningsspelning i Fagersta. Det var absolut inte i samband med Vita Huset, utan vi åkte upp och gjorde den långt senare. Av någon jävla anledning gjorde vi en extrarepa dit tillsammans med Strebers. Jag tror att det var Babs på Burning Heart som ville ha dit oss, och det var väl det gamla vanliga - vi var för snälla för att säga nej. Det har aldrig nämnts ett ord om den spelningen. Men vi har gjort den.

Asta Kask kröp ner i graven ännu en gång - men vägrade envist att stanna där. 1992 var det dags att kravla sig upp igen.
Bandets gamla skivbolag Rosa Honung skulle fylla 10 år, och utan att riktigt veta varför stod plötsligt fyra grabbar från Töreboda och Mariestad på Fryshusets scen i Stockholm och spelade samma gamla hits inför en publik som bara hade fortsatt växa med åren.

- Det var inte lika kul som ´89. Det var stort, mycket mer hypat och det var rockstjärnestatus om man nu njuter av sånt, men det var inget som egentligen kom från oss. Rosa Honung skulle ha 10-årsjubileum och Toy Dolls skulle ha spelat, men de hoppade av. Då ringde de oss, och som vanligt var vi för snälla för att säga nej. Vi repade tillsammans tre gånger. Det fanns absolut inget trist med det hela, men det var liksom inte på våra premisser. Utan att på något sätt försöka skriva ner den grejen som något man hade velat ha ogjort var det inte den här riktiga höjdaren. Efterfesten var roligast, säger Bonni.

• Jaså?
- Egentligen skulle vi ha åkt hem till Mart och trashat hans lägenhet på natten. Jag umgicks en del med honom då och spelade lite med Total Egon, men han hade turen att inte vara hemma. Vi tyckte att han behövde ha lite fart, så vi tänkte åka hem till honom och riva hans lägenhet - lite på skoj, sådär. Vi var på partyhumör, men när Mart inte var hemma fick vi ta vår gamla skivbolagsboss Janne Cederwall i stället, skrattar Bjurre.
Precis som 1989 blev det en skiva av återföreningsspelningen, men den här gången verkade faktiskt "Från Andra Sidan" bli det allra sista livstecknet.
Det blev tyst om Asta Kask.
Dödstyst.
De skulle inte samlas på elva år.

Den 9 juni 2003.
Ett band som kallar sig för Ester Kex står på scenen på Kafé 44 i södra Stockholm.
Ingen har någonsin hört talas om dem, men ändå är den lilla lokalen fullständigt fullspikad. Ryktet har spritt sig. Ester Kex är egentligen Asta Kask som gör en hemlig repetitionsspelning inför en revival-turné samma höst.
Tillbaka - igen.
Och som så många gånger förr är allting förändrat, men ändå precis likadant.
Andra låten. Bandet hinner bara slå några ackord på ”TV:n” innan scenen exploderar av folk som hoppat upp för att röja med. Några skrålar i mickarna, några hoppar på medhörningen. Människor flyger fram och tillbaka. Ernie rasar in i trumsetet.
Kaos - som vanligt.

/Ernie och Erik Niva år 2003

 

Storyn går vidare

 

Efter att Asta börjat lira igen 2003 bestämdes det först att vi bara skulle uppträda på galan Punk 25 år på Vågen i Göteborg tillsammans med andra gamla punkband som Attentat, Grisen skriker mfl. Trycket blev dock snabbt stort på att vi skulle göra fler gig. Många ville boka oss. Vi talade igenom saken i bandet och bestämde oss för att köra året ut. En 14 spelningar lång turné tog vid, där vi började med att sälja ut anrika Nalens stora sal 2 dagar i rad. En mycket sällsynt företeelse, speciellt för ett punkband. Av bara arten fortsatte vi att ta bokningar. Det var gott om ställen som ville boka oss och vi hade kul så vad 17, det var bara att köra på. 2004 kom och vi gjorde spelningar i både Sverige (bla en välbesökt spelning på Hultsfredsfestivalen), Norge och avslutade i Tyskland. Bjurre kunde och ville inte köra tysklandsspelningarna. Då vi tidigare lovat tyskarna komma och ställt in en gång tidigare ville vi köra detta. Efter några turer så for vi trots allt till Tyskland - utan Bjurren (som i praktiken redan bestämt sig för att lägga av). Tråkigt att han inte kunde hänga på, men vi skulle komma att ta in en stand-in trummis. Valet föll på Phil från Rasta Knast. Han kunde alla våra låtar och var grymt peppad på att köra och vi tyckte bara det var kul. Vi kom till Hamburg, försenade och fick möjlighet att repa 3 timmar. Snabbt kände vi att Phil skulle nog funka. Så iväg dagen efter för första gigget i Essen som gick kanon. Dagen efter i Kiel gick också galant. Så kan det gå :)

Efter Tyskland och mer diskussioner med Bjurren, bestämde han sig för att hoppa av och 21 januari 2005 kom att bli hans sista spelning, i Tranås Folkets hus med Sator, Mimikry & Rövsvett.

Nu var läget prekärt för Asta och vi talade om att lägga ner verksamheten...men vi hade ju så förbaskat kul. I ett ögonblick av desperation höll vi nästan på att be Phil komma över (han var faktiskt beredd att flytta!) men ville helst ha en svensk trummis. Efter en runda med förfrågningar och övervägande av några olika alternativ kom vi fram till ett namn - den unge, oprövade Dadde Stark som spelat med bla UBBA och Wolfbrigade. Enligt uppgift kunde han astalåtar och var duktig som 17. Sagt och gjort - vi bestämde ett rep i Stockholm för att testa denne yngling. Ett nervöst möte - såväl för gubbar som yngling. Dadde bläddrade igenom sin "bibel" där låtarna var nerskrivna och lätt trevande drog vi igång "Inget ljus". Direkt klickade det till och efter att ha kört ett par timmar var det klart - vi hade en ny trummis!

Nu kom några år med turnéer över många landsgränser. Spanien, Japan, Tyskland, Colombia, Holland, USA, Norge, Finland och Danmark.

2014 släpper Asta Kask albumet "Handen på hjärtat" på Burning Heart.

Efter en omfattande turné – Handen på hjärtat tour under våren 2014 - står fyra grabbar, nåja gubbar, och undrar var de senaste 35 åren tog vägen och hur sjutton det kan vara så kul att lira fortfarande. Ingen plan och halv förvirring. Som vanligt.

Asta Kask 2015 är:

Micke Blomqvist Sång / Gitarr
Bonni Pontén Sång / Gitarr
Dadde Stark Trummor / Sång
Magnus Ernie Hörnell Bas / Sång